Anu Vuorensola jobbade i 52 år innan hon avgick med ålderspension. Hon arbetade bl.a. som kosmetolog, gårdskarl, familjedagvårdare och närvårdare. Den gemensamma nämnaren för alla dessa yrken är att de är människonära. När Anu blev pensionerad kändes det först hemskt, eftersom det var svårt för henne att inte jobba med någonting. Hon måste faktiskt göra upp ett program för tiden hemma.
Anu Vuorensola avgick med ålderspension något efter att hon fyllt 68 år i början av juni 2021. Hon hann vara i arbetslivet 52 år.
– Jag började jobba i 16 års ålder. Jag är ursprungligen från Nådendal, och jag hade sommarjobb av olika slag redan som ung. Jag studerade till SKY-kosmetolog i Åbo och fick jobb i en liten parfym-kemikaliebutik. Det var ett tjusigt gammaldags ställe med antika möbler och berättelser om alla dofter. I butikens bakre del byggde ägaren ett litet behandlingsrum där jag gjorde behandlingar vid sidan av arbetet som säljare. I det här jobbet fick jag också lära mig svenska språket, vilket varit till stor nytta senare. Jag arbetade som kosmetolog i drygt tio år.
Anu gifte sig, och när barnen kom, gällde det att ta reda på vilket jobb hon skulle kunna göra i fortsättningen. Moderskapsledigheterna var korta på den tiden, och Anu ville inte lämna barnen på dagvård.
– När min andra son var liten fick min man jobb i Helsingfors. Jag hade gått en barnskötarkurs i Åbo, så jag meddelade Helsingfors stad att jag skulle kunna börja som familjedagvårdare. Jag tänkte att jag skulle vårda mina egna barn och tre andra pojkar utöver det. På det sättet fick jag plats som familjedagvårdare. Den yngsta pojken var 6 månader när han började och den äldsta 4 år. Jag vårdade dem fram till dess att till och med den sista av dem började i skolan.
Anu och hennes familj bodde i ett husbolag som hade gårdskarl. När gårdskarlen flyttade bort, föreslog han att Anu skulle fortsätta i hans uppgifter.
– På det sättet blev jag gårdskarl. Jag röjde snön från gårdarna, tvättade trappor och städade. Jag höll också hyfs och pli på barnen. En av pojkarna kom senare i trettio års ålder till mig och sa att jag varit en bra gårdskarl trots att jag varit tvungen att kommendera honom många gånger, säger Anu skrattande.
– Mina karriärbyten har oftast gått på så sätt att jag först funderat ut hur jag kan sköta om barnen samtidigt. Som gårdskarl var jag alltid hemma när barnen kom hem från skolan.
I mitten av 80-talet öppnades Östra centrum, som också fick en Kaunis nainen-butik. Anu blev säljare i butiken och fortsatte där tills företaget slutade och blev ett franchisingföretag.
Anställd hos Helsingfors stad
När Anu funderade på sin följande arbetsplats beslutade hon att hon inte ville jobba på kvällar och veckoslut resten av livet.
– Jag skrev till Helsingfors stad och frågade om det fanns jobb för mig. Jag gick på intervju till Nordsjö hälsocentral, och snart började jag som bussvärdinna. I Nordsjö fanns en buss med vilken äldre kunde enkelt åka för att uträtta ärenden på dagtid. Jag hjälpte passagerarna att stiga på och av bussen, och jag gav dem också råd om användningen av olika tjänster. Bussen var dessutom ett ställe för socialt umgänge, där passagerarna berättade om det senaste och frågade om varandras mående. Ibland kunde någon åka ett par varv med bussen, när samtalet blev riktigt intressant.
År 1998 började Anu jobba inom hemvården i Nordsjö. Hon hade ingen egentlig behörighet inom äldreomsorgen, men hon lärde sig på jobbet. Hon fick också studera vid sidan av jobbet, och hon specialiserade sig på äldre som hade psykiska problem eller missbruksproblem.
– Hemvården förändrades mycket på ett par årtionden. Klientmängderna ökade enormt under den tiden. Det gjorde också arbetsmetoderna i takt med att it användes allt mer.
Ville inte sluta jobba tidigare
Anu fyllde 68 år i början av år 2021, och den första juni var hennes första dag som pensionär. De sista åren arbetade hon som utbildare hos Helsingfors stad.
– Jag tror inte att jag orkat med det egentliga hemvårdsarbetet ända till 68 års ålder. Jag gillade jobbet som utbildare. Det var intressant, jag fick själv påverka arbetet, och jag hade bra chefer som lyssnade på mina önskemål och uppskattade mig.
– Jag utbildade personalen om it och mobilappar. Jag fick också delta i förnyelsen och optimeringen av arbetsplaneringen. Målet var att klienterna skulle få besöken på överenskommet sätt och att vårdarna samtidigt kunde utföra de jobb som planerats för dagen.
– Jag hade egentligen ingen plan på att jag skulle jobba så länge. Informationstekniken förändrades hela tiden inom hemvården, och jag var så intensivt med i utvecklingen att jag inte fick för mig att sluta mitt i allt. Jag ville få saker färdiga. Jag introducerade också min efterträdare till jobbet.
År 2019 fick Anu medaljen av Finlands Vita Ros orden.
– Det kändes bra, även om jag inte behöver några utmärkelser i sig. Det gav känslan att någon sett mitt jobb och att man ville tacka mig för det.
Människonära jobb under hela karriären
– Jag är nöjd med att arbetet alltid ordnat sig efter mina egna behov, på ett eller annat sätt. Alla jobb som jag gjort har gett mig trevliga och minnesvärda stunder. När jag blickar tillbaka mot min tid i arbetslivet, ser jag att jag jobbat med kundservice och haft nära kontakt med människor hela mitt liv. Jag har fått använda mina interaktiva färdigheter.
– Jag minns särskilt besöken hos klienter inom hemvården. Då fick jag möta både glädjeämnen och sorger. Jag fick också vara med som stöd och hjälp vid terminalvård i en veckas tid. Det var en värdefull upplevelse.
Anu räknade ut pensionsbeloppet med pensionsräknare
Anus lägsta pensionsålder skulle ha varit 64 år.
– När jag fyllde 64 loggade jag in på tjänsten Min Pension för att ta reda på hur mycket jag skulle få pension. Jag skulle kanske ha klarat mig med den summan också, men jag beslutade ändå att fortsätta jobba. Ett år ger ju inte jättemycket mer i pension, men när pensionen är liten, är även små tillägg välkomna.
Anu jobbade ytterligare fem månader efter att hon fyllt 68. De fem månaderna ökade inte längre pensionen.
– Nu när det talas så mycket om att man vill att pensionärer åter kommer på jobb, undrar jag om det vore möjligt att få mer pension även som äldre? Det skulle vara en bra morot. När pensionen inte längre ökar efter 68 år, räknar man noga om det lönar sig att börja jobba igen, säger Anu.
Anu tycker att det gick smidigt att ansöka om pension i tjänsten Min pension.
I början kändes det jobbigt att vara pensionerad
– Det kändes alldeles hemskt att bli pensionerad. Jag hade tänkt att det skulle vara trevligt, det var sommar och allt. Men det var sedan en coronasommar, och det var ju inte så trevligt, säger Anu.
– Jag blev överraskad över hur mycket jobbet betytt för mig och hur jobbigt det kändes när det blev stopp på det. Jag undrade hur jag skulle kunna vara utan att göra någonting. Jag måste faktiskt göra upp ett program för min tid hemma. Jag antecknade i min kalender vad jag skulle göra varje dag.
– Barnen är vuxna och de bor i närheten, så vi kan hålla kontakt. Barnbarnen ger glädje i livet och de håller mig pigg.
Anu har också fått hjälpa barnen och barnbarnen till exempel under coronatiden, då de snuviga barnen inte kunde gå till dagvården.
– Jag vet från mitt arbete med äldre att det gäller att hålla sig i rörelse, man får inte stanna hemma på sofflocket. Men visst ligger jag i soffan ibland. Men då sysslar jag ofta med handarbeten. Jag gillar att sticka och virka. När man handarbetar, kan man koppla loss tankarna.
Tips: umgås med människor
Anu har ett värdefullt tips för den som blir pensionerad: det lönar sig att gå till biblioteket, simhallen, församlingen eller vart som helst där man träffar andra människor.
– Det lönar sig att lära känna människor som man kan prata med. På jobbet satt jag gärna vid datorn, men datorn blev kvar på jobbet. Nu träffar jag hellre människor live.
– Det är en så stor förändring att bli pensionerad att man till och med kan drabbas av depression. Man tänker lätt att jag inte är till nytta för någon, att jag inte behövs för någonting mer. Därför är det viktigt att skaffa aktiviteter och kontakter i livet, säger Anu uppmuntrande.
