Brandmännen mår allt bättre i arbetet – pensionsåldern stiger, invalidpensionerna minskar

Tvärtemot den allmänna uppfattningen har antalet brandmän som gått i invalidpension minskat under de senaste åren.

År 2016 gick färre brandmän i invalidpension än år 2000. Orsaken till nedgången var bland annat möjligheten att utnyttja nya typer av befattningsbeskrivningar och yrkesinriktad rehabilitering.

Pensionsåldern steg redan före pensionsreformen

Enligt statistiken vid utgången av 2015 var totalt 8 375 personer inom räddningstjänsten försäkrade hos Keva: brandmän i huvudsyssla, avtalsbrandmän, sakkunniga inom teknik samt räddningschefer.

Medelåldern för ordinarie räddningspersonal var 41 år 2015. Majoriteten av den aktiva räddningspersonalen var 35–39 år. Medelåldern för underbefälet och befälet var ett par år högre.

Andelen räddningspersonal som går i ålderspension har ökat lite under detta millennium: år 2001 gick 0,6 procent av personalen i ålderspension jämfört med 1,2 procent 2016.

I likhet med pensionsåldern för andra finländare steg också räddningspersonalens pensionsålder i samband med pensionsreformen vid ingången av 2017. Medelåldern för dem som gick i ålderspension steg dock redan före det eftersom medelåldern för pensionerade i manskapet 2000 var 57 år och 60,5 år 2016. Personer i befälet gick i ålderspension vid 61–63 års ålder 2016.

Antalet invalidpensioner är stabilt

För brandmän-ambulansförare, brandförmän, överbrandmän och akutsjukvårdare i operativ räddningstjänst används den kollektiva benämningen räddningsman som är ett tecken på de allt mångsidigare arbetsuppgifterna. Utöver åldern inverkar också många andra faktorer på räddningsmannens arbetsförmåga.

Ovanliga och snabbt växlande omständigheter exponerar räddningsmannen för olika olyckor och den oregelbundna arbetstiden belastar kroppen.

Det oaktat har andelen brandmän som gått i invalidpension av den totala personalen hållits stabil utan toppar: både 2001 och 2016 gick 0,6 procent av personalen i invalidpension. Mellan dessa år gick totalt 693 brandmän i invalidpension.

De vanligaste orsakerna till arbetsoförmåga var sjukdomar i rörelseapparaten, hjärt- och kärlsjukdomar samt mentala störningar.

I siffrorna ingår fulla invalidpensioner, delinvalidpensioner, rehabiliteringsstöd, partiella rehabiliteringsstöd och individuella förtida pensioner. Delinvalidpension och yrkesinriktad rehabilitering är dock underrepresenterade i räddningsbranschen.

Bättre ork och fler år i arbete

När man ser på personalen i räddningsbranschen som helhet ser läget inte alls ut att gå i en sämre riktning, tvärtom. Trots att pensionsåldern har höjts har invalidpensionerna utvecklats i rätt riktning.

Utöver arbetstiderna har man också kunnat ändra befattningsbeskrivningarna om hälsotillståndet det krävt. I och med att arbetet har blivit mer specialiserat och branschen mer teknisk har nya arbetsuppgifter uppstått. Detta har gett räddningsverken och företagshälsovården bättre möjligheter att i större utsträckning än tidigare fundera på arbetsförmågan efter sjukdomarna och på så sätt främja en fortsättning i arbete så länge som möjligt.

Också de möjligheter som yrkesinriktad rehabilitering erbjuder har utnyttjats i högre grad än tidigare. Brandmän har via arbetsträning övergått till nya uppgifter, till exempel till utrustningsservice. Via utbildning har brandmän blivit chefer eller fått ett helt nytt yrke. Brandmän har kunnat delta i bland annat brandbefälsutbildning och idka studier inom säkerhets- och byggbranschen. Med dessa medel har man kunnat höja medelåldern för pensionering.

Man ska inte heller förringa de åtgärder som räddningsverken själva har gjort för att utveckla arbetet. Nya verksamhetsmodeller som utvecklats på arbetsplatserna, det särskilt uppmärksammade arbetarskyddet samt företagshälsovårdens proaktiva grepp med sina hälsokontroller har hjälpt räddningsmännen att orka och fortsätta i sitt arbete.