Leea Manunen jobbade länge som sjukskötare men depression och utbrändhet ledde till långa sjukskrivningar. Yrkesinriktad rehabilitering har gett henne en ny riktning i arbetslivet.
Leea bestämde redan i gymnasiet att hon vill bli hälsovårdare. Hennes professionella förebild var skolans hälsovårdare – hon ville bli en likadan empatisk och ostressad vårdare.
- Jag utexaminerades som hälsovårdare julen 2001 och följande vår som sjukskötare. Jag inledde arbetslivet i min hemtrakt i samkommunen för hälso- och sjukvård i Inre Savolax. Där jobbade jag i ungefär 10 år bland annat inom hemsjukvården och som regionskötare på läkarmottagning, berättar Leea.
Leeas atopiska eksem började dock ge symtom i början av karriären. Huden på händerna var ofta sönder. Efter bara några år på jobbet drabbades hon för första gången av utbrändhet.
- Jag tog mitt jobb på största allvar. Jag ville göra allting precis som i läroböckerna och jag var för samvetsgrann. Min arbetsdag fylldes med talrika kunder, mestadels åldringar, som hade ett stort behov av att få prata med sin hälsovårdare. Jag är till min natur sådan att jag sköter allt man ber mig göra och jag lämnade därför ingenting på hälft.
Leea hade arbetat i fem år när hon blev totalt utmattad. Hon vaknade på morgonnatten och började fundera på jobbet.
- Jag pratade om belastningen i arbetet på min arbetsplats men fick ändå inte de lättnader i arbetet jag hade önskat. Jag orkade ett tag men när mina krafter började tryta sökte jag mig till företagshälsovården, och återvände inte mer tillbaka till samma arbetsuppgifter.
Leea var sjukskriven i ett knappt år. Då fick hon både psykiatrisk öppenvård och medicinering men framför allt tillämpade hon på sig själv sina egna rekommendationer till kunderna: vila, uteliv och mångsidig kost.
- Jag återvände till arbetet med kort arbetstid och olika uppgifter men ganska snabbt märkte jag att jag igen blev överbelastad. Jag hade fått nog av tidsbundna jobb och av att jag behandlades ojämlikt eftersom jag saknar familj. Dessutom upplevde jag att jag under 10 år hade sett och upplevt allt inom Inre Savolax samkommun som jag med min utbildning hade möjlighet till. Därför sökte jag och fick ett jobb i blodtjänsten i Kuopio, där jag arbetade omkring sex år.
I blodtjänsten var huden på Leeas händer i bra skick eftersom hon inte hade så kallat vått arbete där.
- Jag längtade ändå tillbaka till det grundläggande vårdarbetet så våren 2016 sökte och fick jag jobb på Kuopio stads akutavdelning. Jag tyckte om treskiftsarbetet men upplevde att jag blev mobbad. Dessutom blev jag igen överbelastad eftersom mina arbetsuppgifter hade skräddarsytts på grund av hudproblemen. Även om jag upprepade gånger berättade om belastningen i arbetet så fick jag ingen hjälp i situationen. Jag stretade på ett tag men när krafterna tog slut blev jag sjukskriven i slutet av 2019 när jag igen insjuknade i depression och blev utbränd.
De första månaderna efter insjuknandet gjorde Leea inget annat än att sova. Hon har egentligen inga minnesbilder av år 2020.
- Under min sista cirka två år långa sjukskrivning var jag kund hos öppenvården vid det psykiatriska centret i Kuopio och under den perioden fick jag den vård jag hade önskat. Jag genomgick undersökningar enligt vilka långvarigt jobb som sjukskötare inte lämpar sig för min personlighet.
Vadå yrkesinriktad rehabilitering?
- Jag fick alltså veta att jag efter mina 20 år i arbetet inte längre kan fortsätta som sjukskötare utan att hela tiden bli sjuk, men vad skulle jag då göra i stället? Jag förstod att läget krävde åtgärder men visste inte var jag skulle söka hjälp. Till en början hade jag inte ens krafter att söka en förändring.
- Jag var 44 år och tänkte inte en enda gång att jag skulle slutligt lämna arbetslivet. Arbetet har alltid varit en stor del av mitt liv. När jag inte arbetade hade jag dåligt samvete eftersom det traditionella finska tänket är så starkt förknippat med arbete.
- Yrkesinriktad rehabilitering och Keva nämndes flera gånger vid det psykiatriska centret i Kuopio men jag var då så deprimerad att saken gick mig helt förbi och jag förstod inte ens vad det var. Insjuknandet skulle först gås igenom, berättar Leea.
- När jag var sjukskriven och konvalescenstiden började berättade arbetsgivaren om alternativt ersättande arbete. Det kändes helt ologiskt, jag var ju sjukskriven. Till all lycka fick jag stöd av företagshälsovården och fick återhämta mig i fred.
- När behandlingen vid det psykiatriska centret i Kuopio avslutades förklarade ett multiprofessionellt team vilka fortsättningsmöjligheter jag hade. I teamet ingick en läkare, en psykolog och en socialarbetare. De kunde förklara på ett begripligt sätt vad yrkesinriktad rehabilitering betyder. Jag fick en känsla av att sakerna började gå framåt. Efter det psykiatriska centret i Kuopio fortsatte min behandling igen på företagshälsovården.
- Företagsläkaren skrev ett läkarutlåtande med bilagor från det psykiatriska centret i Kuopio för att ansöka om yrkesinriktad rehabilitering hos Keva. Jag har redan länge haft samma företagsläkare som känner min bakgrund, och det har haft en stor inverkan på hela processen.
- Jag fick ett beslut om yrkesinriktad rehabilitering från Keva. Mitt rehabiliteringsstöd fortsatte men därtill fick jag rehabiliteringstillägg och kostnadsersättning för tiden med arbetsprövning. Det var som helhet en betydande förmån. Kevas rehabiliteringsspecialist Marja Ukkonen har hela tiden stöttat mig.
Nytt yrke genom handledning för rehabilitering och arbetsprövning
Leea deltog först i handledning för rehabilitering med stöd av Keva. Den genomfördes av rehabiliteringshandledare Satu Liukkonen från Coronaria Verve på uppdrag av Keva.
- När jag träffade Satu Liukkonen första gången i början av sommaren 2021, kändes det genast som att hon förstod både mig och min situation. Jag träffade henne allt som allt sju gånger. Först tog vi genom diskussioner och test reda på vad som egentligen intresserar mig. Det var viktigt att kunna identifiera de egna styrkorna och utmaningarna. Jag har alltid vetat att jag i arbetet är självständig, tar ansvar och är systematisk. Jag vet att jag lider av multitasking, stress och miljöstimulans.
Medan Leea var sjukskriven hade hon hört av sin chef att det eventuellt kunde finnas arbete i Servicas påfyllningstjänst. Servica har bland annat hand om Kuopio universitetssjukhus KYS beställningar av vårdmaterial och insortering av varor.
- I slutet av 2021 tog min rehabiliteringshandledare kontakt med chefen för Servicas påfyllningstjänst och efter ett gemensamt startmöte började jag på arbetsprövning i början av januari 2022. Jag var spänd inför arbetsprövningen eftersom jag så länge bara hade gått där hemma. Jag funderade också hur jag skulle klara mig i ett nytt arbete när jag saknade utbildning för det. Enbart att gå omkring på KYS kändes till en början som en utmaning. Men efter den första dagen kände jag mig redan som en vinnare!
- Jag blev väl bemött. Chefen hade berättat för arbetsgemenskapen att jag kommer på arbetsprövning och jag berättade också själv öppet om min situation. På arbetsplatsen finns både kvinnor och män i alla åldrar, vilket är positivt. Jag inskolades av flera arbetstagare och eftersom jag började genom arbetsprövning så fick jag först lära mig och utföra uppgifter som handledarnas arbetspar och senare självständigt.
Leeas arbetsprövning pågick i cirka ett halvt år. Leea bedömer att det vid återgången till arbetet var ytterst viktigt att antalet timmar var lågt: hon började med 18 timmar i veckan.
- Först tänkte jag att jag hade misslyckats eftersom åratal av utbildning och arbetserfarenhet som sjukskötare liksom hade gått till spillo. Slutligen upplevde jag det som okej att byta bransch och min arbetserfarenhet från vårdarbetet gick ingalunda till spillo. Till exempel kännedom om vårdartiklar genom mitt eget vårdarbete är en fördel. Jag känner stark empati med vårdarna i deras vardag. När jag vet hur bråttom och hurdan stress de har på jobbet så är det bästa jag i mitt nuvarande arbete kan göra att ge dem den produkt som de har bråttom att hitta i lagret.
Arbetet fortsätter med rehabiliteringsstöd för viss tid och framtiden är hoppfull
Leea har haft en arbetstid på cirka 60 % parallellt med partiellt rehabiliteringsstöd för viss tid. Hennes partiella rehabiliteringsstöd höll på att löpa ut efter att tiden gått ut och hon fick inte genast förlängning på pensionen hos Keva. Leea sökte partiellt rehabiliteringsstöd på nytt hos Keva och till hennes lättnad beviljades det ännu för ett år i taget.
- Jag jobbar på måndag, onsdag och fredag. Jag valde arbetsrytmen själv, återhämtningsdagarna mellan arbetsdagarna fungerar bra. Och eftersom jag bor 45 kilometer från arbetsplatsen så har jag hellre en längre arbetsdag än kör varje dag 90 kilometer för att sedan jobba fyra timmar.
- Jag är fortfarande lyhörd för mig själv. Jag försöker förutse saker för att inte igen bli utbränd. Att hitta en gyllene medelväg är utmaningen i mitt liv, eftersom tendensen till överprestation fortfarande finns kvar. Jag har börjat ta bussen till jobbet, för då har jag en bra orsak att sluta jobba i tid när också bussen far.
- Arbetsgemenskaperna har alltid sina problem. Det är viktigt att man kan prata om allt till exempel på veckomötena och söka lösningar för observerade missförhållanden. Också chefens roll är väldigt viktig. På så sätt behöver man inte bekymra sig över saker.
Leea misstänker att hon inte kommer att kunna arbeta heltid.
- Nu har jag ett avtal om visstidsarbete till slutet av mars och jag litar på att anställningen fortsätter. Det råder brist på arbetskraft i den här branschen så om arbetet inte fortsätter, ändrar jag riktning en aning. Jag har också funderat på att avlägga en grundexamen i logistik i något skede. Organisering och arbete av logistiktyp utan ständig kontakt med människor passar mig.
- Jag ser nu att det finns ett liv framöver. Och å andra sidan är det viktigt att njuta och leva för stunden, sammanfattar Leea.
Körsång och trädgårdsskötsel piggar upp fritiden
Leea bor i Karttula nära Kuopio.
- Både musik och andlighet hör till mitt liv. År 2016 började jag med en ny hobby, körsång i kyrkokören i Karttula. Jag är yngst både i kören och till åldern men eftersom jag alltid har kommit bra överens med äldre så känner jag mig hemma. Vi sjunger i fyra stämmor vilket nog utmanar varje sångare.
- Genom kören har jag också i övrigt bekantat mig med församlingens verksamhet och bland annat på söndagen hjälpte jag som frivillig vid åldringarnas kaffeservering. För ett par år sedan låg jag hemma i sängen alla söndagar. Nu njuter jag av att kunna vara till nytta, även om jag har koll på mina egna resurser också under fritiden, berättar Leea.
Hemmet är Leeas viloplats. Under de lediga dagarna njuter hon av att laga mat och nu på hösten av att konservera bär och svamp.
- På stugan är det gårdsarbete som gäller. Jag klipper gräset, rensar och vattnar blomrabatterna och trädgårdslandet och jobbar med röjsåg och trimmer. Så förflyter dagarna på sommaren. Utearbetet vårdar både kropp och själ.
Alternativ kan sökas om arbetet känns trögt
Leea anser att det inte lönar sig att streta på i ett arbete som är omöjligt att utföra utan då gör man klokt i att söka andra alternativ.
- Arbetslivet är ju inte alltid en dans på rosor men det borde inte suga ut alla krafter heller.
- Om man blir sjuk måste man också själv kunna berätta och beskriva vad som är på tok. Det kräver ork att komma i gång och inleda nya vårdkontakter men det lönar sig, uppmuntrar Leea.
Leea uppmanar också till att direkt kontakta Keva och fråga hur man kan beviljas yrkesinriktad rehabilitering.
