Borgåläkaren Auli Kukkonen, 69, har efter pensioneringen jobbat ett par skift varje vecka på hälsostationen i Sibbo. Under sin yrkeskarriär hann hon se hur den offentliga sjuk- och hälsovården blomstrade i Ilomants.
Auli Kukkonen utexaminerades från medicinska fakulteten i Helsingfors och drog ut på äventyr som nybliven läkare. Det var i början av 1980-talet.
Först arbetade hon på centralsjukhuset i Joensuu. Sedan fortsatte karriären i Ilomants, den östligaste orten på EU:s fastland. Anställningen skulle ursprungligen vara ett år men slutligen stannade hon där i 22 år.
- Norra Karelen var helt obekant för mig men på något sätt var det en hemtrevlig trakt. Jag gifte mig och vår familj växte med fyra barn. Livet är så rikt, berättar Auli.
Alla hälsovårdstjänster under samma tak
Flyttrörelsen från landsbygden till städerna var livlig i synnerhet på 1950- och 60-talet. Den planade emellertid ut på 70-talet då det finländska välfärdssamhället började byggas upp och man också satsade på landsbygdens livskraft.
Folkhälsolagen som stiftades 1972 omfattade bestämmelser om kommunernas uppgifter för att anordna hälsovård och i Ilomants gjordes arbetet omsorgsfullt. Kommunens hälsostation blev en blomstrande enhet, en riktig förebild för andra.
Auli beskriver hälsostationens helhet som utmärkt. Under samma tak fanns såväl läkare, specialistläkarmottagningar, psykolog, socialvårdare som dietist.
Folk reste upp till 100 kilometer från Ilomants randområden för att få vård. Hälsostationen hade egna ambulanser och akutvårdare som vid behov konsulterade läkare redan under resan. Akutvårdarna kunde fortsätta att behandla patienten på polikliniken och avdelningen och vid behov körde de patienten ännu 80 kilometer längre bort till centralsjukhuset i Joensuu.
Kö till läkarvikariat
De nyblivna läkarna fick höra rykten om den framgångsrika hälsostationen, tjänsterna kunde tillsättas snabbt och läkarna fick till och med köa för att få vikariat. Vårdpersonalen var motiverad och arbetsklimatet entusiastiskt.
- Systemet var genialiskt och helheten fungerade utmärkt. Verksamheten var inte splittrad på samma sätt som nu. Särskild uppmärksamhet riktades till förebyggande hälsovård, beskriver Auli.
Livet på landet var mycket aktivt. Skolor, alla bankers kontor och alla butikskedjors affärer fanns till och med på små orter. Naturen erbjöd olika hobbymöjligheter och man hade också hobbyer tillsammans: det fanns en blåsorkester, flera teatercirklar och högklassiga körer. Länskonstnären i fotografi undervisade i fotografering och på somrarna ordnades bildkonstläger.
- Den lilla orten erbjöd inspirerande aktiviteter till alla intresserade. Upplevelsen var fin, minns Auli.
Landsbygden vissnar
Så småningom började folk igen flytta in till tillväxtcentrum och servicenivån på små orter sjönk. Till exempel i Ilomants hade hälsostationens egen vårdpersonal haft jour 24/7, men i början av 2000-talet utkontrakterades veckoslutsjouren och jourtiden blev hela tiden kortare.
Slutligen var Auli som ortens enda läkare på heltid också tvungen att ta hand om det administrativa arbetet. När läget var som värst hade hon utöver det egna dagsarbetet jour flera gånger i veckan eftersom inga vikarier hittades. Det rådde redan brist på läkare.
När Auli flyttade till Ilomants var invånarantalet 9 000, men nu fanns där bara runt 6 400 invånare kvar. Nativiteten hade rasat.
Efter en tuff period på några år flyttade Auli till Borgå 2005. Hon fick jobb på preventivrådgivningen i Borgå och jobbade där fram till pensionsåldern.
I trähuset i Borgå finns det mycket att göra på både sommaren och vintern. Också sonen med familj bor i samma hus.
Enkelt i pension
Auli förhöll sig nyfiket till pensioneringen år 2018. Hon skulle kunna fylla dagarna med hobbyer och pyssla med barnbarnen. Övergången från arbetslivet till pension gick enkelt med en ansökan i Kevas tjänst Min pension. Ansökan var dessutom redan färdigt förifylld.
- Jag fick en bunt papper från Keva med alla mina anställningar under yrkeskarriären. De hade automatiskt sparats i mina uppgifter.
Auli blev ändå inte pensionär på heltid, eftersom hon blev ombedd att fortsätta som läkare på preventivrådgivningen i Sibbo ett par dagar i veckan. Varför inte, tänkte Auli. Det var roligt att jobba, hon fick själv välja arbetsskiften och också arbetskamraterna var trevliga.
Eftersom det också intjänas mer pension av arbete samtidigt med pension sökte Auli den separat hos Keva.
Auli fortsatte att jobba deltid också efter att pensionsintjäningen upphörde efter att hon hade fyllt 68 år.
Auli Kukkonen anser att man före pensioneringen gör klokt i att fundera på allt annat roligt som man kan göra i livet. På så sätt känns livet inte tomt efter yrkeskarriären.
Våga kika runt hörnet
Auli trivdes utmärkt i sitt arbete inom den offentliga hälsovården. När ikraftträdandet av välfärdsområdena i början av 2023 närmade sig började det kännas lockande att gå helt i pension.
- Allt förändrades, till och med nycklarna! Jag fyller 70 år på våren och känner att det nu var rätt tidpunkt att lämna arbetslivet. Det är roligt att kunna dansa, sjunga georgisk och ortodox musik, sköta trädgården och barnbarnen.
Den nyaste hobbyn är en kurs i självbiografi på medborgarinstitutet. Nu finns det tid till att tänka på det förflutna och allt man har gjort.
Vad vill du absolut förmedla till dina barn och barnbarn?
- Min pappa uppmanade mig alltid att klättra högt och också kika runt hörnet. Jag hoppas att också mina barnbarn ska förhålla sig lika nyfiket och med tillförsikt till livet som jag har gjort. Genom att modigt göra nya saker får man alltid uppleva sådant som skulle ha uteblivit om man hade hållit fast vid det gamla, berättar Auli.
Auli Kukkonens käraste hobby är körsång. På bilden sjunger hon i Dickursby ortodoxa kyrka (tredje från vänster). Bild: Tommi Ahonen.