Sari Kapela och Tiia Salminen arbetade båda länge inom barnvården innan hälsan satte stopp. Klivet in i de nya uppgifterna kändes först skrämmande, men nu skulle ingendera av damerna längre återgå till det gamla. Arbetshälsochef Elisa Saunamäki är nöjd med situationen.
Vid Seinäjoki stad har det redan i 20 år varit etablerad praxis att utbilda den anställda i nya uppgifter om det konstateras att personen av någon anledning inte längre kan arbeta i sin befintliga uppgift. Vanligtvis är orsakerna hälsorelaterade. Enligt arbetshälsochef Elisa Saunamäki vid Seinäjoki stad har resultaten varit nästan uteslutande positiva.
På bilden Sari Kapela, Elisa Saunamäki och Tiia Salminen
– När man ännu har många arbetsår framför sig är man i allmänhet motiverad att byta uppgifter, och endast i några få fall misslyckas den yrkesinriktade utbildningen. Att lämna det gamla jobbet är en stor förändring i livet, men när man väl kommer över det skedet så anpassar man sig vanligtvis bra till de nya uppgifterna.
Så gick det också för Sari Kapela och Tiia Salminen, som inledningsvis arbetade på daghem, Tiia som barnskötare och Sari som anstaltsvårdare. Sari hann arbeta 28 år inom branschen, Tiia 18 år.
– Det konstaterades en förskjutning mellan två kotor i min rygg och diskbråck och degeneration i ländryggen. I vår bransch får man lov att arbeta i mycket oergonomiska ställningar, vilket belastar ryggen. Jag var sjukledig i ett halvår. Den tiden innehöll många läkarbesök, en hel del fysioterapi, starka värkmediciner och flitig hemgymnastik. Jag återvände till mitt arbete med barnvård först på deltid, och ryggbesvären började igen. Att vara sjukledig hemma en längre tid var verkligen tråkigt och ångestfyllt, säger Tiia.
Orsakerna till rehabilitering var hälsorelaterade också i Saris fall.
– Jag fick eksem på händerna. Besvären påverkade mitt liv på ett mycket övergripande sätt, också fritiden, eftersom jag inte kunde sova, och hemma kunde jag heller inte riktigt göra något med mina händer. Till slut diagnosticerades jag med allergi för ett visst tillsatsämne som används i tvättmedel. I städ- och vårdarbete måste man ständigt tvätta händerna, och därför var det inte längre möjligt för mig att jobba med det, med undantag av vissa stöduppgifter.
Trots att situationen kändes hopplös fortsatte både Sari och Tiia envist att arbeta, för jobbet var viktigt och givande för dem båda. Ett arbete som de båda hade tänkt fortsätta med tills de skulle pensionera sig.
Ett hopp in i det okända
Skulle jag göra något annat? Det kan jag ju inte! Sådana tankar hade Tiia och Sari när chefen föreslog att de skulle skola om sig till andra uppgifter. Efter att ha funderat på saken ett tag bestämde sig båda ändå för att tacka ja till erbjudandet.
– Att byta bransch kändes verkligen jobbigt. Det kändes vemodigt att lämna alla arbetskamrater och den bekanta miljön och ta sig in i något helt okänt, säger Sari.
Sari inledde en arbetsprövning först vid Seinäjoki stads museum. Händerna började genast bli bättre och Sari trivdes på museet. Snart blev det dock klart att det krävdes en universitetsutbildning för arbete som ordinarie museitjänsteman, och Sari behövde hitta en annan lämplig arbetsplats. Som tur var hade Elisa ett ess i ärmen.
– Jag tänkte att det räcker nog till att dela av ur min arbetshög. Jag skaffade ett bord och en dator för Sari och gav henne ett antal olika arbetsuppgifter. Hon fick bland annat arkivera dokument, sköta födelsedagsuppvaktningar, fakturera och ordna förstahjälpenkurser och evenemang. Vi skapade en ny befattning för en arbetshälsoassistent.
Tiia började i sin tur först arbeta med måltidsservice för äldre. Sedan behövde Ikäkeskus, rådgivnings- och handledningscentralen för äldre, en ny medarbetare, så Tiia började jobba där som kontorssekreterare med kundservice, beredning av servicebeslut av olika slag, fakturering och varierande kontorsarbeten.
– Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle arbeta med äldre, men till min förvåning trivdes jag med det jättebra. Mitt arbetsfält är mycket brett och omfattar också mycket annat än att bara sitta framför datorn.
Tiia och Sari har båda studerat till merkonom vid Seinäjoki vuxenutbildningscenter. Utbildningen varade i två och ett halvt år och genomfördes vid sidan av arbetet.
På bilden Sari Kapela, Elisa Saunamäki och Tiia Salminen
Framsteg och nya utmaningar
När hälsoproblemen tack vare branschbytet började lätta och förändringen var processad också mentalt, slogs både Tiia och Sari av en stark motivationskänsla.
– Även om min rygg plötsligt skulle bli bra igen skulle jag inte återvända till mitt gamla arbete, för mitt nuvarande jobb är helt toppen! Det är underbart att få lära sig nya saker och känna att man lyckas varje dag.
– Och det är fantastiskt att få känna att man kan dra sitt strå till stacken igen, säger Sari med tillfredsställelse.
Jobbet har till och med varit så medryckande att damerna ibland har svårigheter med att avbryta arbetet när arbetstiden lider mot sitt slut.
– På daghemmet gjorde jag samma arbetsuppgifter varje dag, och när jag hade blivit klar med dem var arbetsdagen över. Det har varit svårt att lära sig att inom det här området blir det alltid kvar något som är ogjort eller under arbete. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid det, säger Tiia, och Sari nickar bredvid.
Kräver mod av arbetsgivarna
Elisa vet av egen erfarenhet att frasen om att omväxling gör gott också gäller i fråga om arbetsplats: hon har också bytt bransch från bibliotek till arbetshälsa.
– Yrkesinriktad rehabilitering lönar sig också ur arbetsgivarens perspektiv, för det spar pengar och minskar personalomsättningen. Då också utbildningen är betald som en del av rehabiliteringen finns det egentligen bara fördelar att ta med sig här, påpekar Elisa.
Keva ersätter kostnaderna för den yrkesinriktade rehabiliteringen till arbetsgivaren.
– Jag har inte haft något att anmärka om i Kevas verksamhet. Allt har fungerat fint och snabbt ända från första kontakten, säger Elisa.
Vid Seinäjoki stad har man ofta funderat på om arbetsgivarna utnyttjar de möjligheter som yrkesinriktad rehabilitering erbjuder.
– Man kanske upplever att det är enklare att låta den anställda gå i invalidpension. Man kanske också tror att rehabilitering är något krävande och arbetsamt, fast det egentligen är tvärtom. Jag upplever det som något verkligen viktigt att den anställda får meningsfulla arbetsuppgifter som lämpar sig för hens hälsa. En bra arbetsplats höjer livskvaliteten avsevärt.
Det arbetsgivaren har i uppgift är att hitta en lämplig arbetsplats eller utbildning för den som ska rehabiliteras. En del chefer frågar också Elisa direkt om lämpliga arbetsplatser.
– Det allra viktigaste är att känna till den som ska rehabiliteras och den arbetsplats dit hen ska för att få pusselbitarna att passa bra ihop. I allmänhet lyckas det hela bra. Ibland byter man arbetsplats, och det är inget problem med det. Allt sker i gott samarbete mellan den anställda, cheferna och företagshälsovården. Och från Keva får man alltid hjälp vid behov, säger Elisa med ett leende.